Jag får ibland frågor om när jag hängde mig, om det ens är sant.

Ja, det är sant, jag har hängt mig. Här är en beskrivning av dagarna kring hängningen. 

Efter sex år av självskadande hamnade jag till slut på en rättspsykiatrisk klinik, inte för att jag hade begått något brott utan för att de sålde sig som specialister på den här sortens problematik, självskadande tjejer. Jag blev lurad dit, hade fått information om att det var ett behandlingshem. Här beskriver jag de första dagarna i denna så kallade specialistvård på rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Direkt när jag kom dit fick jag rumsarrest som jag kallade det. 

Affektdrama. Att iscensätta något som har som syfte att skapa affekt.

Göra folk upprörda. Skapa agitation. Eller rädsla. Eller något annat. Men försöka få folk att bli hi-jackade av känslor. Få dem i affekt. Hänförda. Och sen använda sig av det.

Affektdrama används ofta i kombination med att styra den som bli hi-jackad att ta action på sin känsla.

Och ofta i syfte att uppnå egen vinning. Makt. Respekt. Pengar. Eller nåt.

Människor som låter sina känslor styras av andra.
Och som sen tar action på känslorna.
Efter ledarens direktiv.
Som kasperdockor.
En form av känsloslavar.

Det finns olika sorters meditation. En slags meditation handlar om att träna upp sin förmåga att fokusera sinnet. Det vanligaste exemplet att förklara vad man menar med att fokusera sinnet är att titta på hur våra tankar far iväg. Inom österländsk psykologi brukar man säga att tankarna är som en apa som så snart den ser nåt skuttar den dit, sen ser den något nytt och skuttar iväg igen, den far än hit än dit, högt och lågt. Monkey mind. Precis som våra tankar lätt far iväg med oss. När man är duktig på att fokusera kan man själv styra så tankarna inte far iväg med en lika lätt och få en medvetenhet om att det just bara är tankar. 

I vissa sammanhang kan det vara bra att kunna låta tankarna fara runt fritt hej vilt, brainstorma, men det är också bra att ha förmågan att inte göra det, att slippa störas och distraheras av att ens tankar far iväg. Och vara medveten om att de gör det. Och ha förmågan att välja. Om man vill släppa tankarna lösa. Att kunna välja. När man är duktig på att fokusera kan man själv styra så tankarna inte far iväg med en lika lätt. Och man kan välja att släppa när det väl sker. För det gör.

I flera olika sammanhang har det här med att välja dykt upp. Att välja att må bra och vara lycklig. Att välja att inte bli offer. Att välja läkning. Jag anser att det inte är så enkelt som att bara välja.
 
Man kan ju inte välja något man inte förmår. Något man inte känner till. Något man inte har kontakt med. Något man inte vet hur man gör. Och det gäller även känslor.
 
Alla människor kan inte spela fritt på livets alla tangenter. Alla människor har inte tillgång till alla känslor. Alla människor har inte verktyg att hantera alla känslor de känner. Faktiskt knappt nån.

Hur kan man hjälpa någon vars liv kört i diket eller någon som knasat till det. Typ. Jag får såna frågor på Facebook ibland. Det är ju totalt individuellt och beroende på vad som knasat ihop sig och vad man har för relation. Här är en text med 20 punkter som jag skrev på Facebook med sådant jag pysslar med när någon som står mig nära värstingkrisar. 

Nä, det är ingen rekommendation eller manual. Det är lite hur jag själv agerar. Och för all del, också själv föredrar att andra agerar när det är jag som kört i diket. Språket är lite rough men jag hade väl en rough dag när jag skrev det eller nåt. 

Om man låtsas lite och tänker att olika känslor är som olika tangenter på ett piano. Och vi känner ju olika känslor olika mycket så olika tangenter spelar olika mycket.

Och en del känslor är vi rent av inte så värst bra på att känna. Har inte riktigt kontakt med dem. Eller trycker undan så fort vi känner dem. Kanske någon har svårt att hantera känslan ilska, den går fetbort innan vi hunnit trycka ner tangenten, någon annan kanske går runt och är småilsk för jämnan och ploinkar på den tangenten stup i ett. Och kanske istället har svårt för att känna empati.  Ja, så vi spelar olika mycket på de olika tangenterna

Jag levde i så många år utan att vara medlem i the human community som jag kallar det. En dag landande jag som i ett snajsigt litet Ferarrirymdskepp, lyfte på glasbubblan och kollade runt var jag hade landat. I fjärran såg jag en stor stad. Och sakta började jag gå mot staden. Mot mänskligheten. Och där öppnade sig en ny värld. 

Jag hade levt bland människor hela mitt liv. Hade varit social och så, men jag hade inte varit delaktig i relationerna på det sätt som jag nu såg var möjligt. Inte för att jag hade valt bort det. Precis som jag nu inte valde att landa här. Det var val som gick på autopiloten. Nu var jag redo. En ny form av samspel med människor. En ny form av närvaro. Relationer på ett nytt sätt.