#7 När jag hängde mig

Jag placerades i ett observationsrum, dörren var inte låst men jag fick instruktioner om att inte gå ut. Jag fick ha mina tillhörigheter i väskan på rummet men fick inte röra den. 

De sa att jag inte visste vart jag hade kommit, att jag skulle bli kvar i väldigt många år, att andra utanför sjukhuset önskade sådana som mig död och att jag skulle vara tacksam mot personalen som var där för att hjälpa mig och påtalade upprepade gånger hur sjuk jag var. 

Jag reagerade med att riva mitt hår och kastade iväg matbrickan. Kommentarerna fortsatte. 

Jag blev väldigt rädd över vart jag hade hamnat, kröp in under sängen och fastnade med tröjan i någon metalldel och kom inte loss. När jag bad skötaren om hjälp sänkte hon ner sängen så jag klämdes ihop och revbenen knakade. Först när det blev kritiskt av att jag inte kunde andas pumpade hon upp sängen. Till slut kom jag loss. 

Kommentarerna fortsatte och jag hade inte inre verktyg att hantera situationen varvid jag kastade en filt på en av personalen. Reaktionen blev att jag hölls fast av en personal och en annan personal slog mig med knytnävsslag på kroppen och i ansiktet. 

På kvällen svalde jag min tandborste, vad som helst för att få komma därifrån, men de brydde sig inte om det mer än fortsätta med liknande kommentarer. 

Jag var ensam på rummet, de tittade till mig ibland och kom in ibland och ”pratade”. 

Nästa dag flyttades jag över i ett isoleringsrum där det endast fanns en säng som var fastskruvad i golvet med ett bälte i. Där fanns ett lakan och två filtar. Ingen kudde, ville jag ha kudde fick jag använda ena filten. Jag tvingades klä av mig naken och kroppsbesiktigas och sedan ta på mig en sjukhusklänning, mamelucker och strumpor. Jag frös närmast konstant, även på natten. 

De tog nu ifrån mig alla mina tillhörigheter utan att jag fick något kvitto. De tog även ifrån mig mina glasögon och då jag är mycket närsynt kunde jag inte längre se personalens ansiktsuttryck. 

Jag fick en liten plastmugg halvfull med schampo och fick information om att det skulle räcka till all min hygien i en vecka. Schampot hade de köpt för pengar som de tagit ur mina tillhörigheter, det fanns dock schampo i min väska. 

De satte ut medicinerna tvärt när jag anlände, jag hade stått på tung psykofarmaka i sex års tid. En av medicinerna fick jag i väldigt låg dos under ett par dagar men dosen var alldeles för låg så jag fick kraftig abstinens. De satte även ut medicin som kompenserar för den hormonproduktion som utslagna inre organ inte längre producerar. De sa att jag hade mig själv att skylla, att jag hade skadat mig och att det inte skulle belasta skattebetalarna. Det blev kaos i hela mitt system, både fysiskt och mentalt. 

Jag informerades om att jag skulle passa mig för att skvätta vatten på personalen när jag duschade för det skulle jag komma att ångra väldigt djupt, det hade en annan patient gjort och hon ångrade det mycket länge. 

Jag fick inte någon kam för att kamma mig med motiveringen ”det här är inte någon jävla catwalk”.

Jag informerades om att jag skulle skriva på en fullmakt så att de fick rekvirera papper om mig hos andra myndigheter. Om jag vägrade vore jag oerhört sjuk och det skulle de tvingas vidta åtgärder mot och jag skulle komma att ångra det och de hade ändå kontakter i andra kanaler så det spelade ingen roll utan det var bättre att jag samarbetade. Jag kände mig tvingad att skriva på och skrev på. 

De skällde på mig upprepade gånger för att vården på sjukhuset hemma i Göteborg var undermålig och anteckningarna de fått med i papperna var dåliga. De upprepade om och om igen att jag inte vet vart jag har hamnat och att jag kommer att vara där i många år. 

Jag fick gå till ett rökrum ett par gånger under dagen för att röka. 

Jag fick inte kontakta varken advokat eller tillsynsmyndigheter och jag fick inte skriva brev. Jag fick ringa ett kort samtal på kvällen under förutsättning att jag skötte samtalet snyggt. 

Det samtalet ringde jag hem till min far och tog farväl. Något liknande hade jag aldrig gjort tidigare. Jag klarar inte att återge hans reaktion men han vädjade att jag skulle låta bli och att han skulle hjälpa mig. 

Därefter gick jag in på mitt rum igen och rev mitt lakan i remsor och gömde under klänningen. Jag skulle egentligen ha konstant bevakning, så kallat x-vak, men de som satt utanför rummet hade ingen koll mer än att de tittade in någon gång ibland. När det var dags för personalbyte på kvällen bad jag personalen att låsa upp toaletten. Den var inne på mitt rum men alltid låst. Dörren låstes upp och jag lämnades. Den nya personalen kom och de började samtala och jag hade en stund ifred. 

Jag klättrade upp på handfatet, knöt fast lakanet runt ett rör eller något, runt halsen och hoppade. Jag minns bara att tåspetsarna nuddade i golvet, sen försvann allt. 

Jag vaknade av att någon drog något vasst under min fot, förmodligen en nyckel, och jag ryckte till lite. Jag låg på en brits på mitt rum, någon sa ”hon lever” och jag lyftes över i sängen. Nacken var skadad och kraftigt snedställd och jag hade begränsad kraft i benen och kunde inte röra armarna. Jag lämnades ensam med stängd dörr och med ljuset släckt. Någon läkare tillkallades inte utan jag blev liggandes i mörkret utan att kunna röra mig. 

De tittade till mig ibland genom en lucka i dörren då de samtidigt tände lysrören i taket. Någon gång öppnade de dörren och tittade till mig. 

Jag förmådde inte längre att vara i känslorna och tankarna, jag var så chockad att jag inte ens var chockad, allt blockerades, blev helt avstängd. Till slut somnade jag. 

Nästa dag hade jag fått tillbaka tillräcklig kraft i benen för att kunna gå. Armarna var fortfarande så svaga att jag inte kunde hålla en mugg med en hand utan var tvungen att lyfta den med båda händerna. Nacken var kraftigt snedställd. 

Personalen försökte intala mig att det inte hade hänt. Strax efter kom överläkaren och han försökte också intala mig att det inte hade hänt. Någon kroppsläkare tillkallades inte. 

Jag tvångsfotograferades och de sa att om jag rymde skulle fotot användas till att efterlysa mig i media, att jag hade rymt från rättspsykiatriska kliniken i Växjö, att jag var allvarligt psykiskt störd och att jag var farlig för allmänheten. Jag sa att men det är jag ju inte. Då hånskrattade man åt mig. 

Det här bilden som togs vid tvångsfotograferingen. Märken från hängningen syns på halsen som även är svullen. 

Senare på kvällen fick jag föras i ambulans till akuten för att akutopereras på grund av tandborsten som jag hade svalt. Jag blev utskälld för att jag hade nämnt hängningen på kroppssjukhuset och det sades upprepade gånger att det tolkades som ett symtom på hur oerhört allvarligt psykiskt störd jag var. 

Jag minns inte så mycket mer från dagarna efter hängningen, var mest i chock.

Detta skedde på den rättspsykiatriska kliniken i Växjö 17-20 maj 1995. Jag var 26 år gammal. Jag blev kvar i åtta månader. 

I journalen har läkaren skrivit följande om hängningen:

”Enligt rapport från nattöversköterskan har pat igår kväll i samband med byte mellan dag- och nattpersonal smitit in på toaletten och lagt en snara av ett sönderrivet lakan om halsen, knytit upp sig i något rör. Uppmärksammades av någon personal och togs genast ner och tycks inte ha kommit till någon skada. I samband med detta förhöjd övervakning.”

I epikrisen, det vill säga den sammanfattning som görs över vården när man skickas vidare, framgår över huvud taget inte att jag hängt mig. Han skriver; 

”hon gjorde ett suicidförsök som inte betraktades som så allvarligt, mer ett tecken på uppmärksamhet”.  

Vid den här tiden fanns ingen skyldighet för vården att rapportera självmordsförsök i samband med vård, det infördes först senare. 

Vårdpersonalen har skrivit följande om händelserna jag beskriver:

”River loss en hårtuss, kryper under sängen och hittar på andra småhyss”

”Slog till personal oprovocerat i ansiktet handgemäng uppstod, då rev pat sönder personals tröja. Lugnade därefter ner sig. Fick sin tandborste, personal lämnade A för ett kort ögonblick pga med-pat orolig. A säger därefter att hon svalt tandborsen. Personal letar igenom utrymmet men kan ej finna tandborsten.”

Det är inte sant. Jag rev inte sönder någons tröja. Jag lämnades inte heller på grund av en orolig medpatient, jag var för det mesta ensam. 

”När nattpersonalen tar över upptäcker vi pat hängandes i duschen. Har hängt sig i rivna lakan. Plockas ner. Nattöversköterskan kontaktas. Pat är lite medtagen. Ingen annan åtgärd behövs än vila. Sovit u.a”

Nästa dag står det bara i daganteckningarna  ”Är under kvällen gråtmild och gråter omotiverat vid flera tillfällen, somnar ca 22.30 därefter u.a. [utan anmärkning].” 

En annan patient rymde senare och hon efterlystes med bild i rikspressen med uppgifter om att hon rymt från rättspsykiatriska kliniken i Växjö och var farlig för allmänheten. Jag minns att jag blev djupt skärrad och tänkte att det var ju bara påhitt. Nästa dag fanns en notis om att polisen uppger att personen som efterlysts inte är farlig för allmänheten, men då var ju skadan redan skedd. 

Det tog över två månader att få tillbaka kraften i armarna och för skadorna i nacken att läka. Jag fick ett gravt så kallat posttraumatiskt stressyndrom av vanvården, inte bara från rättspsyk i Växjö utan även från psykiatrin på Sahlgrenska i Göteborg vilket jag inte fått någon hjälp för. Utgångsläget i vården är att det inte skett något fel och således kan jag ju inte ha fått några skador av den.

Det tog 20 år för det mesta av de mentala skadorna att läka. Det tog mig över 20 år att kunna formulera mig så här om det som hänt. Det är idag försent att anmäla. Jag har fortfarande posttraumatiskt stressyndrom av det som hänt och räknar med att få leva med det resten av livet. Jag har även än idag skador som man får efter hjärntvätt. 

Efter detta har det införts en anmälningsplikt för vården gällande självmordsförsök som sker i samband med vård. Det har diskuterats att denna anmälningsplikt ska tas bort. Jag har skrivit en debattartikel i DN om vikten av att ha kvar denna anmälningsplikt tills nya än mer fungerande system har införts [publicerad 2015-12-06]. 

Socialstyrelsen hade kännedom om mycket av missförhållandena på avdelningen och det var nära de stängde hela avdelningen men det slutade med att den fick vara kvar. Några år senare utbröt en brand på avdelningen. Vikarier som arbetade hade fått instruktion att under inga omständigheter släppa ut patienterna, så räddningsarbetet kom igång alldeles för sent, patienterna hölls kvar inne på den brinnande avdelningen och brändes ihjäl levande, flera av dem dog. 

Det här hände i maj 1995. Flera personer beskriver liknande missförhållanden i nutid. För att öka kunskapen i samhället och för att påskynda arbetet för en förändring skulle jag uppskatta att du delar min berättelse.